Kärlek; En illusion eller ödet?

Kärlek är ett fenomen som så länge jag kan minnas har gjort mig konfunderad och förbryllad. Jag syftar här inte till kärlek mellan människor och djur eller till familj och vänner, utan helt enkelt till de oförklarliga känslor två individer får för varandra. Är det möjligt att kärlek enbart är en inbillad föreställning, en ogrundad förhoppning? Är det attraktion och lika intressen som avgör eller kan det vara möjligt att vi är determinerade att vara med en specifik individ? Detta är svar vi förmodligen aldrig kommer att få svar på men jag skulle ändå vilja diskutera kring de två aspekterna.

Tro på ödet? Detta är en aspekt som gör mig både vilsen och förhoppningsfull. Det känns skrämmande att tro att det enbart finns två personer som är ämnade för varandra och att du aldrig vet när du träffar denna person. Det känns samtidigt tröstande att tänka ”en dag minsann – då skall vi hitta varandra”. Dock med det jag sa tidigare i åtanke, att du aldrig vet när du träffar denna person, får mig att tänka på ett specifikt händelseförlopp. Tänk dig att du träffar en person, en person du verkligen tror dig veta vara den person du skall spendera resten av livet med och dessa två människor inte kan vara med varandra av en eller flera orsaker, innebär då det att det inte är ödets vilja att se dem tillsammans?

Här skulle jag kunna nämna ett par filmrepliker ur EverAfter:
”Om gud skapar två människor som är ämnade för varandra och den ena blir träffad av blixten, är det slut då? Tänk då om han skapar två personer som är ämnade för dig och du råkar träffa den andra först, vad händer då?”

Kan det finnas någonting som heter fel tidpunkt? Är det rätt så är det, eller?

Är det möjligt att kärlek enbart är en inbillad föreställning, en ogrundad förhoppning? Det känns till viss del tröstande att tro det då det skulle innebära att vi själva har möjlighet att påverka det egna händelseförloppet. Har vi själva möjlighet att påverka över vårt öde, innebär det att vi själva kan bestämma huruvida en person är ämnad för oss. Innebär dock detta samtidigt att äkta kärlek inte existerar, utan att vi enbart utvecklar en egen föreställning om hur verkligheten föreligger? Att våra känslor enbart är grundade i att vi har bestämt oss för en speciell person, utan grund i egentliga känslor?

Frågorna är fler än svaren… men jag vill ändå mena att vi åtminstone lär oss någonting i varje möte med människor. Vi får nya erfarenheter och kunskaper, erfar nya känslor och kan med detta i bagaget ta oss ett steg längre i vårt sökande efter sanning.

Jag skulle vilja avsluta med en del av en sångtext ur Creeping Lovely - See me

I wasn't looking; I was hoping that you would see me.

I wasn't searching; I was hoping that you would find me.

Once it starts you can't stop it.

Once it stops you can't start it.