Ett evigt pendlande i sinnesstämning är verkligen inte att föredra men är dock någonting återkommande i vardagen. Att påminna sig själv att le bör inte vara en ständig företeelse utan en självklar reflex.
På samma sätt bör det vara en självklar reflex att veta när man skall säga JA samt NEJ till olika företeelser. Är det lika omöjligt att kontrollera den egna viljan, som det är att kontrollera den egna sinnesstämningen? Är fallet helt enkelt sådant att det ena inte utesluter det andra eller är sinnesstämmningen enbart en följd av viljan?
"Är man rädd för att säga NEJ, handlar det ofta om att man inte vet vad man skall säga JA till" (- ur TARA)
Ytterst sant påstående.. vet man inte vad ett skede innebär blir oftast händelseförloppet följande: Du säger ja för att det kan leda till någonting positivt eller säger nej för att det kan leda till någonting negativt. Säger man i detta fall JA, innebär det då direkt att man är en förhoppningsfull optimist medan om du säger NEJ, är pessimistisk? Tar man återigen till påståendet att sinnesstämningen enbart är en följd av viljan, innebär detta då att vi alltid säger ja eller nej med viljan som grund eller är det egentligen underliggande sinnesstämningen som i stunden avgör?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar